Kolloidalt silver har visat sig motverka resistens. Överförskrivningen av antibiotika under sextiotalet har skapat en hel del antibiotikaresistenta bakteriestammar. Så här utvecklas antibiotikaresistens
En form av multiresistenta bakterier heter MRSA – multiresistenta stafylokocker. Sjukvården saknar botemedel och MRSA dödar fler än 50.000 personer varje år i Europa.
Den senaste forskningen visar emellertid att silverjoner har en dubbel effekt mot multiresistenta bakterier. Dels tar silverjonerna död på de antibiotikaresistenta bakterier som annars förblir levande och dels tar silverjoner hål på den biofilm som bakterierna bygger runt sina kolonier, vilket gör att antibiotikan kan nå in till bakterierna och därmed kan påverka dem. Den senaste forskningen påvisar att silverjoner förstärker antibiotikans effekt och effektivt tar hand om de bakterier som har blivit antibiotikaresistenta.
Det finns en del publicerat kring det faktum att silver ökar antibiotikans effekt. Både Nature och Scientific American har publicerat.
http://www.nature.com/news/silver-makes-antibiotics-thousands-of-times-more-effective-1.13232
Studie på MRSA – multiresistenta stafylokocker
Detta är en studie från 2004 där ett laboratorium undersöker om kolloidalt silver (Ionosil) har effekt på Stafylokocker, Staphylococcus aureus.
Man testar dels på en normal vild stam (S1)
och dels på en stam som är resistent mot antibiotika, MRSA (S2).
Man tillsätter lite kolloidalt silver till objektsglas med de två olika stammarna av Stafylokockerna och man mäter sedan utfallet efter 4 minuter samt efter 8 minuter. Man har även en kontroll, där inget kolloidalt silver har tillsatts.
Man gör två testet två gånger. (1A och 1B)
Som vi kan se så är Ionosil effektivt mot både den normala stammen och mot MRSA, och kanske till och med än mer effektiv mot MRSA, när man jämför efter 8 minuter?
Ion Silvers studie på MRSA: Inhibition of Staph aureus with Ionosil.pdf
Silver gör antibiotika 1000 gånger mer effektiv
Bakterier har en svaghet nämligen silver. Ädelmetallen har använts för att bekämpa infektioner i tusentals år –Hippokrates var den första att beskriva dess antimikrobiella egenskaper 400 f Kr – men hur det fungerar har varit ett mysterium. Men nu har en grupp ledd av James Collins, en biomedicinsk ingenjör vid Boston University i Massachusetts beskrivit hur silver kan störa bakterier, och har även visat att denna gamla behandling kan bidra till att ta itu med vårt moderna gissel med antibiotikaresistens. Arbetet publiceras i Science Translational Medicine.
”Resistensen växer, medan antalet nya antibiotika som utvecklas blir allt färre”, säger Collins. ”Vi ville hitta ett sätt att göra vad vi har att fungera bättre.”
Collins och hans team fann att silver – i form av upplösta joner – attackerar bakterieceller på två huvudsakliga sätt: det gör dels cellmembranet mer genomsläpplig, och dels så stör det cellens ämnesomsättning, vilket leder till överproduktion av reaktiva och ofta giftiga, syreföreningar. Båda mekanismerna skulle kunna utnyttjas för att göra dagens antibiotika mer effektiv mot resistenta bakterier, säger Collins.
Många antibiotika tros döda bakterierna genom att producera reaktiva syreföreningar, och Collins och hans team visade att när en boosterdos med en liten mängd silver tillsattes tillsammans med dessa läkemedel så kunde det döda mellan 10 och 1000 gånger så många bakterier. Den ökade membranpermeabiliteten tillåter också mer antibiotika att komma in i bakteriecellerna, vilket kan överkomma de resistensmekanismer som försöker stänga ute läkemedlet.
http://www.nature.com/news/silver-makes-antibiotics-thousands-of-times-more-effective-1.13232#/b1
Den här genomsläppligheten i cellmembranet ökade också effektiviteten av vankomycin, en stor antibiotisk molekyl, på gramnegativa bakterier som har en skyddande yttre beläggning. Gramnegativa bakterieceller kan ofta vara ogenomträngliga för antibiotika bestående av större molekyler.
”Det är inte så mycket en silverkula; mer som en silversked som hjälper gramnegativa bakterier att ta sin medicin ”, säger Collins.
Silver KAN verkligen bli det nya vapnet mot superbakterier – om det ges med antibiotika förbättrar effekten med 1000 gånger
- Silver kan användas för att motverka antibiotikaresistens
- Silver kan göra antibiotikaresistenta bakterier behandlingsbara
- Silver fungerar genom att göra bakterier mer ”läckande”, vilket möjliggör för antibiotikan att ta sig in i dem och döda dem.
- Storbritanniens toppdoktor säger att uppkomsten av en läkemedelsresistent superbakterie skulle kunna trigga ett ”apokalyptiskt scenario”
Professor Dame Sally Davies säger att om vi inte omedelbart gör något, så kan den tickande tidsbomben som den växande antibiotikaresistens utgör, orsaka att miljoner människor kan drabbas av obotbara bakterier inom en generation. Forskarnas största problem verkar vara att få fram en ogiftig silverförening. De verkar inte veta, eller måste de ha glömt att det finns en ogiftig form av silver, nämligen den som inte ingår någon förening alls. Rent silver som finns elektro-kolloidalt silver är ogiftigt för människan.
Silver förbättrar antibiotisk aktivitet mot gramnegativa bakterier
Denna studie visar att silver kan användas för att öka effekten av antibiotikan mot gramnegativa bakterier, vilket förbättrar den antibiotiska arsenalen för att bekämpa bakterieinfektioner.
Källor:
http://www.nature.com/news/silver-makes-antibiotics-thousands-of-times-more-effective-1.13232#/b1
http://stm.sciencemag.org/content/5/190/190ra81
Synergistiska effekter mellan silvernanopartiklar och antibiotika och dess mekanismer
Även denna studie som publicerades i Journal of Medical Microbiology, konfirmerar att silver har en kompletterande effekt till antibiotika och hjälper till att bryta ner den biofilm som bakterier gömmer sig bakom och som gör antibiotikan mindre verksam. Med hjälp av silver så kan man minska dosen med antibiotika.
A biofilm is a complex microbial community that grows on a solid, moist substrate and is surrounded by a three-dimensional gel matrix – protecting bacterial cells. In this study, results indicated that nano-silver particles alone inhibit biofilm growth by less than 40%. However, in combination with antibiotics like kanamycin, anti-biofilm activity was significantly greater. This is encouraging, as it could mean lower doses of antibiotics are needed, when combined with silver, in treating patients.
Silvernanopartiklar har visat sig ha antibakteriell effekt mot en rad sjukdomsalstrande bakterier.
Silver nanoparticles have been shown to have effective antibacterial activity against a range of disease-causing bacteria.
Notera hur forskarna säger att nanosilver inte interagerar med de effluxpumpar som bakterier kan utnyttja för att attackera eller bli kvitt antibiotika. Forskarna säger att det därför är osannolilkt om bakterier kan utveckla resistens mot silver just av denna anledning.
Importantly, nano-silver was not found to interact with the multidrug-resistant pumps in bacteria which release toxins attacking antibiotics like ampicillin. This suggests that resistance to nano-silver particles would be unlikely to occur.
Forskarna slår fast att synergieffekten är kraftig och detta verkligen stärker fördelarna med att använda nanosilver som adjuvans vid behandling av infektioner. Det är viktigt att ta antibiotikaresistensen på allvar och att hitta nya vägar för att kunna behandla dessa tillstånd framgångsrikt. Nanosilver är en icke-toxisk och säker antibakteriellt ämne.
The study demonstrates the synergistic activity of silver nanoparticles in combination with other compounds, showing that antibacterial agents can be more powerful in combination, than the sum of their individual effects. This highlights the advantages of using nano-silver as an adjuvant in treating infections. It is important to continually address the issue of increasing antibiotic resistance and find new ways of treating these infections successfully. Nano-silver is non-toxic and a safe antibacterial agent
Källa:
http://microbepost.org/2013/01/02/silver-nanoparticles-have-antibacterial-properties
Läs hela studien: http://jmm.microbiologyresearch.org/content/journal/jmm/10.1099/jmm.0.047100-0
Disputationsskandal vid Uppsala universitet angående silver och antibiotikaresistens
Etablissemanget har länge fört fram att (alla) silverprodukter skulle bidra till att bakterier utvecklar antibiotikaresistens. Antagandet fick ny eld när Susanne Sütterlin disputerade den 8 maj 2015. Susanne Sütterlin är forskningsläkare vid Institutionen för medicinska vetenskaper, Klinisk Mikrobiologi och Infektionsmedicin vid Uppsala Universitet. I ett pressmeddelande säger Susanne Sütterlin angående sin avhandling med titeln ”Aspects of bacterial resistance to silver” :
Det mest oroväckande fyndet var emellertid att silver verkade kunna framkalla resistens även mot antibiotika. Att undvika produkter med silvertillsatser kan vara en första åtgärd för att förhindra uppkomst och spridning av antibiotikaresistenta bakterier och därmed öka chansen att vi kan bevara fungerande läkemedel för våra barnbarn. Antibiotikaresistens är ett problem som vi alla i samhället berörs av och som vi alla kan påverka.
Ingemar Ljungkvist, chefredaktör på 2000-talets Vetenskap var på plats vid disputationen och han kunde sätta fingret på svagheten i avhandlingen. Han hade granskat avhandlingen i vilken det framgick att Susanne Sütterlin hade utfört en serie provokationsförsök där silvernitrat, AgNO3 hade använts för att studera bakteriernas förmåga att utveckla resistens och inte rent silver Ag.
Ingemar Ljungkvist berättar:
Det som väckte våra kritiska frågor var det faktum att doktoranden inte någonstans offentligt hade klargjort att det var just silvernitrat som hade använts i försöken. Istället uttalade hon sig om silver enbart. Att dra slutsatsen att det är just silvret som skulle var upphov till resistensutvecklingen har hon inte visat.
Ingemar Ljungkvist bad därför om ordet och frågar om alla provokationsförsök hade gjorts med silvernitrat. Doktoranden svarar ”ja” på frågan. Varpå Ljungkvist förklarar:
Om man utsätter ett djur för vätecyanid, HCN, så får man en kraftig toxisk dos redan i låga doser. Detta är väl känt. Att lägga skulden på en av de atomära komponenterna i komplexet, H väte, C kol eller N kväve, låter sig svårligen göras. Hur kan doktoranden med säkerhet veta om det är vätet, kolet, eller kvävet som orsakade skadan? Eller är det komplexet i sin helhet som leder till skadorna? Det står silver i avhandlingens titel – det borde stå silvernitrat – Silver Nitrate!
Nu inträffar något som bryter mot all god akademisk tradition i disputationssammanhang. Åsa Melhus, universitetslektor och Sütterlins handledare ingriper och förhindrar Ljungkvist att fortsätta dialogen med doktoranden och säger:
Vi avslutar här. Ni är välkomna att inta här borta (hon syftar på mat och dryck) och om du inte slutar att prata nu så kallar jag på väktare
Det uppstod viss diskussion över att kritiska frågor inte tillåts att ställas vid en disputation, vilket är ett allvarligt brott mot god akademisk sed. Melhus tålde inte kritiken och Ljungkvist måste lämna salen ledsagad av väktare.
Här kan du ladda ner ljudfilen med Ljungkvist och Melhus: http://media.newsvoice.se/2015/05/%C3%85sa-Mellhus-Ingemar-Ljungqvist-maj2015.wav
En vecka senare hade Anna Böhlmark, journalist för 2000-talets Vetenskap stämt möte med Susanne Sütterlin på hennes kontor och hon visades upp på kontoret men då dök åter Åsa Melhus upp och sa åt Böhlmark att avlägsna sig. Om hon inte gjorde det så skulle hon kalla på polis!!
Ljungkvist skriver sedan i sin artikel som avhandlar disputationen:
I motsats till slutsatserna i avhandlingen har det i andra studier visats att silver i sin rena atomära form, som det rena grundämnet silver och i finfördelad form med beteckningen nanosilver eller kolloidalt silver, har en effektiv verkan mot såväl gramnegativa bakterier som virus svamp och patogena protozooer. Dessutom har det i enstaka försök visats att någon resistens inte har utvecklats. I synergiförsök med silver tillsammans med gängse antibiotika har det visats att den antibakteriella effekten har blivit mångdubbelt större än ämnen var för sig. Det är alltså fullt möjligt att silver i dess rena form skulle kunna vara ett antibiotikum av rang, vilket är särskilt intressant eftersom allt fler bakterier blir multiresistenta.
Kanske finns det en förklaring till att Melhus gång på gång agerar som dörrvakt och varför hon går till angrepp mot kolloidalt silver, eftersom det finns jävsförhållanden. Bland annat så var Åsa Melhus involverad i ett läkemedelspatent som avsåg en produkt som innehöll xylitol och som skulle användas för att hämma bakterieinfektioner i sår, precis det område som silver används till inom sjukvården.
Ingmar Ljungkvist skriver om disputationsskandalen i 2000-talets Vetenskap 3/2015
Lars Bern som har en lång meritlista och som följer kontroversen med silver och dess påstådda risk för antibiotikaresistens, skriver följande i sin blogg:
Den 8 maj skrev jag på bloggen om Antibiotikaresistens och kolloidalt silver (na-Ag) där jag bl.a. redovisade två radikalt motstridiga uppfattningar som avspeglas av vetenskapen på området. Jag tyckte det skulle vara intressant att få den här kontroversen bättre belyst för att kunna bedöma hur pass potent na-Ag t.ex. skulle kunna vara i bekämpningen av multiresistenta bakterier.
Jag hade med en länk till en doktorsavhandling från Uppsala universitet där doktoranden Susanne Sütterlin dragit slutsatsen att na-Ag kunde orsaka resistens mot antibiotika. Doktorandens handledare var universitetslektor Åsa Melhus som gjort sig känd för sin kamp mot användning av na-Ag. Av allt att döma har avhandlingen nu försvarats vid en disputation. Bland kommentarerna till mitt blogginlägg fanns ett från chefredaktören för webbtidningen 2000-Talets Vetenskap Ingemar Ljungqvist. Han var närvarande vid disputationen och har redogjort för vad som hände. Det han tar upp i sin kommentar är så pass anmärkningsvärt att jag ser mig föranlåten att återkomma i ämnet.
Det visar sig att de laboratoriestudier som legat till grund för avhandlingen har utförts med användning av silvernitrat (AgNO3) och inte med kolloidalt silver (na-Ag) som är två helt olika saker. Trots det dras det generella slutsatser rörande alla silverpreparat i avhandlingen. Detta är enligt min bedömning lika vetenskapligt som att göra studier på natriumcyanid (NaCN, livsfarligt gift) för att bedöma toxiciteten hos natriumklorid (NaCl, även kallat koksalt). Silvernitrat framställs genom att lösa silvermetall i mycket stark salpetersyra (HNO3) medan na-Ag framställs genom elektrolys av silver i destillerat vatten, varvid silver övergår till nanopartiklar och positivt laddade silverjonerjoner.
Till bilden hör att silvernitrat även kallat lapis faktiskt regelbundet under lång tid har använts inom vården mot infektioner. Bl.a. droppade man länge lapisdroppar i ögonen hos nyfödda barn mot gonorrébakterier som annars skulle kunna göra barnen blinda.
I sammanfattningen av avhandlingens resultat hävdar doktoranden att det tyder på att silver (utan att precisera i vilken kemisk form) kan bidra direkt och indirekt till antibiotikaresistens. I mina ögon är denna slutsats på gränsen till pseudovetenskap eftersom man bara studerat en silverförening av många, nämligen silvernitrat. Om nu silver rent generellt är så riskabelt som doktoranden tror sig ha upptäckt, varför har man inte även studerat hur användningen av silverbestick och matkärl av silver påverkar resistensutveckling hos personer som står på antibiotika?
Det går inte att vetenskapligt dra den slutsats som doktoranden drar. Det mest förvånande med disputationen var att ingen av opponenterna, varav en är professor vid KI, uppmärksammade denna uppenbara kullerbytta i doktorandens (och handledarens) resonemang. Att sedan handledaren hotar med väktare när Ingemar Ljungqvist påpekar svagheten i avhandlingen, gör inte saken bättre. Det är en skandal som Uppsala universitet borde ha anledning att utreda om man är det minsta rädd om sitt vetenskapliga anseende.
Ingenstans i avhandlingen nämns silver i kolloidal form och doktoranden har i sin referenslista lyckats undvika den mängd artiklar som behandlar na-Ag och som kommit fram till helt motsatt slutsats. För den som inte själv vill söka har ni några av väldigt många artiklar här,här, här och här.
Till doktorandens försvar kan man möjligen säga att hon haft oturen att hamna i klorna på en, av allt att döma fanatisk, motståndare till användningen av silverpreparat inom sjukvården. Den typ av kampanj som handledaren Åsa Melhus ägnar sig åt är knappast normal i seriösa vetenskapliga sammanhang. Det skulle vara av intresse att få se en undersökning av hennes bias.
När man bedömer den här frågan, skall man även ta i beaktande att upptäckten av att na-Ag kan kraftigt förstärka effekten av flera antibiotika (enl. de referenser jag nämnt tidigare) inte ligger i läkemedelsindustrins intresse. Silverpreparat har använts inom vården i säkert mer än hundra år och kan därför inte generera några patentinkomster. Det finns alltså ett ekonomiskt intresse att få bort silverpreparat från marknaden på samma sätt som industrin målmedvetet kampanjar för att få bort den över hundraåriga acetylsalicylsyran (Albyl, Magnecyl m.m.) från marknaden. I dess ställe marknadsför man betydligt farligare preparat som paracetamol och naproxen för att ta två exempel i en lång rad.
Det är tråkigt när vetenskap spårar ur på det sätt som skett i samband med den här doktorsavhandlingen. Tyvärr blir det allt vanligare att vetenskapliga arbeten påverkas av ekonomiska och andra vetenskapligt ovidkommande intressen. Kvar står frågan om det kolloidala silvrets faktiska nytta för vår hälsa? Sista ordet är långt ifrån sagt. Jag lovar följa frågan nu när jag sett hur infekterad den är, för att slå ner på felaktiga och överdrivna vetenskapliga slutsatser och försök att sopa verklig vetenskap under mattan.
http://antropocene.se/2015/may/mer-om-antibiotikaresistens-och-kolloidalt-silver.html