Disputationsskandal vid Uppsala universitet angående silver och antibiotikaresistens
Kritiker har länge fört fram att (alla) silverprodukter skulle bidra till att bakterier utvecklar antibiotikaresistens. Antagandet fick ny eld när Susanne Sütterlin disputerade den 8 maj 2015. Susanne Sütterlin är forskningsläkare vid Institutionen för medicinska vetenskaper, Klinisk Mikrobiologi och Infektionsmedicin vid Uppsala Universitet och hennes handledare var Åsa Melhus som är en känd kritiker av kolloidalt silver. I ett pressmeddelande säger Susanne Sütterlin angående sin avhandling med titeln ”Aspects of bacterial resistance to silver” :
Det mest oroväckande fyndet var emellertid att silver verkade kunna framkalla resistens även mot antibiotika. Att undvika produkter med silvertillsatser kan vara en första åtgärd för att förhindra uppkomst och spridning av antibiotikaresistenta bakterier och därmed öka chansen att vi kan bevara fungerande läkemedel för våra barnbarn. Antibiotikaresistens är ett problem som vi alla i samhället berörs av och som vi alla kan påverka.
Ingemar Ljungkvist, chefredaktör på 2000-talets Vetenskap var på plats vid disputationen och han kunde sätta fingret på svagheten i avhandlingen. Han hade granskat avhandlingen i vilken det framgick att Susanne Sütterlin hade utfört en serie provokationsförsök där silvernitrat, AgNO3 hade använts för att studera bakteriernas förmåga att utveckla resistens.
Ingemar Ljungkvist berättar:
Det som väckte våra kritiska frågor var det faktum att doktoranden inte någonstans offentligt hade klargjort att det var just silvernitrat som hade använts i försöken. Istället uttalade hon sig om silver enbart. Att dra slutsatsen att det är just silvret som skulle var upphov till resistensutvecklingen har hon inte visat.
Ingemar Ljungkvist bad därför om ordet och frågar om alla provokationsförsök hade gjorts med silvernitrat. Doktoranden svarar ”ja” på frågan. Varpå Ljungkvist förklarar:
Om man utsätter ett djur för vätecyanid, HCN, så får man en kraftig toxisk dos redan i låga doser. Detta är väl känt. Att lägga skulden på en av de atomära komponenterna i komplexet, H väte, C kol eller N kväve, låter sig svårligen göras. Hur kan doktoranden med säkerhet veta om det är vätet, kolet, eller kvävet som orsakade skadan? Eller är det komplexet i sin helhet som leder till skadorna? Det står silver i avhandlingens titel – det borde stå silvernitrat – Silver Nitrate!
Nu inträffar något som bryter mot all god akademisk tradition i disputationssammanhang. Åsa Melhus, universitetslektor och Sütterlins handledare ingriper och förhindrar Ljungkvist att fortsätta dialogen med doktoranden och säger:
Vi avslutar här. Ni är välkomna att inta här borta (hon syftar på mat och dryck) och om du inte slutar att prata nu så kallar jag på väktare
Det uppstod viss diskussion över att kritiska frågor inte tillåts att ställas vid en disputation, vilket är ett allvarligt brott mot god akademisk sed. Melhus tålde inte kritiken och Ljungkvist måste lämna salen ledsagad av väktare.Här kan du ladda ner ljudfilen med Ljungkvist och Melhus: http://media.newsvoice.se/2015/05/%C3%85sa-Mellhus-Ingemar-Ljungqvist-maj2015.wav
En vecka senare hade Anna Böhlmark, journalist för 2000-talets Vetenskap stämt möte med Susanne Sütterlin på hennes kontor och hon visades upp på kontoret men då dök åter Åsa Melhus upp och sa åt Böhlmark att avlägsna sig. Om hon inte gjorde det så skulle hon kalla på polis!!
Ljungkvist skriver sedan i sin artikel som avhandlar disputationen:
I motsats till slutsatserna i avhandlingen har det i andra studier visats att silver i sin rena atomära form, som det rena grundämnet silver och i finfördelad form med beteckningen nanosilver eller kolloidalt silver, har en effektiv verkan mot såväl gramnegativa bakterier som virus svamp och patogena protozooer. Dessutom har det i enstaka försök visats att någon resistens inte har utvecklats. I synergiförsök med silver tillsammans med gängse antibiotika har det visats att den antibakteriella effekten har blivit mångdubbelt större än ämnen var för sig. Det är alltså fullt möjligt att silver i dess rena form skulle kunna vara ett antibiotikum av rang, vilket är särskilt intressant eftersom allt fler bakterier blir multiresistenta.
Kanske finns det en förklaring till att Melhus gång på gång agerar som dörrvakt och varför hon går till angrepp mot kolloidalt silver, det finns jävsförhållanden. Bland annat så var Åsa Melhus involverad i ett läkemedelspatent som avsåg en produkt som innehöll xylitol och som skulle användas för att hämma bakterieinfektioner i sår, precis det område som silver används till inom sjukvården.
Ingmar Ljungkvist skriver om disputationsskandalen i 2000-talets Vetenskap 3/2015
Lars Bern, teknologie doktor som har en lång meritlista och som följer kontroversen med silver och dess påstådda risk för antibiotikaresistens, skriver följande i sin blogg:
Den 8 maj skrev jag på bloggen om Antibiotikaresistens och kolloidalt silver (na-Ag) där jag bl.a. redovisade två radikalt motstridiga uppfattningar som avspeglas av vetenskapen på området. Jag tyckte det skulle vara intressant att få den här kontroversen bättre belyst för att kunna bedöma hur pass potent na-Ag t.ex. skulle kunna vara i bekämpningen av multiresistenta bakterier.
Jag hade med en länk till en doktorsavhandling från Uppsala universitet där doktoranden Susanne Sütterlin dragit slutsatsen att na-Ag kunde orsaka resistens mot antibiotika. Doktorandens handledare var universitetslektor Åsa Melhus som gjort sig känd för sin kamp mot användning av na-Ag. Av allt att döma har avhandlingen nu försvarats vid en disputation. Bland kommentarerna till mitt blogginlägg fanns ett från chefredaktören för webbtidningen 2000-Talets Vetenskap Ingemar Ljungqvist. Han var närvarande vid disputationen och har redogjort för vad som hände. Det han tar upp i sin kommentar är så pass anmärkningsvärt att jag ser mig föranlåten att återkomma i ämnet.
Det visar sig att de laboratoriestudier som legat till grund för avhandlingen har utförts med användning av silvernitrat (AgNO3) och inte med kolloidalt silver (na-Ag) som är två helt olika saker. Trots det dras det generella slutsatser rörande alla silverpreparat i avhandlingen. Detta är enligt min bedömning lika vetenskapligt som att göra studier på natriumcyanid (NaCN, livsfarligt gift) för att bedöma toxiciteten hos natriumklorid (NaCl, även kallat koksalt). Silvernitrat framställs genom att lösa silvermetall i mycket stark salpetersyra (HNO3) medan na-Ag framställs genom elektrolys av silver i destillerat vatten, varvid silver övergår till nanopartiklar och positivt laddade silverjonerjoner.
Till bilden hör att silvernitrat även kallat lapis faktiskt regelbundet under lång tid har använts inom vården mot infektioner. Bl.a. droppade man länge lapisdroppar i ögonen hos nyfödda barn mot gonorrébakterier som annars skulle kunna göra barnen blinda.
I sammanfattningen av avhandlingens resultat hävdar doktoranden att det tyder på att silver (utan att precisera i vilken kemisk form) kan bidra direkt och indirekt till antibiotikaresistens. I mina ögon är denna slutsats på gränsen till pseudovetenskap eftersom man bara studerat en silverförening av många, nämligen silvernitrat. Om nu silver rent generellt är så riskabelt som doktoranden tror sig ha upptäckt, varför har man inte även studerat hur användningen av silverbestick och matkärl av silver påverkar resistensutveckling hos personer som står på antibiotika?
Det går inte att vetenskapligt dra den slutsats som doktoranden drar. Det mest förvånande med disputationen var att ingen av opponenterna, varav en är professor vid KI, uppmärksammade denna uppenbara kullerbytta i doktorandens (och handledarens) resonemang. Att sedan handledaren hotar med väktare när Ingemar Ljungqvist påpekar svagheten i avhandlingen, gör inte saken bättre. Det är en skandal som Uppsala universitet borde ha anledning att utreda om man är det minsta rädd om sitt vetenskapliga anseende.
Ingenstans i avhandlingen nämns silver i kolloidal form och doktoranden har i sin referenslista lyckats undvika den mängd artiklar som behandlar na-Ag och som kommit fram till helt motsatt slutsats. För den som inte själv vill söka har ni några av väldigt många artiklar här,här, här och här.
Till doktorandens försvar kan man möjligen säga att hon haft oturen att hamna i klorna på en, av allt att döma fanatisk, motståndare till användningen av silverpreparat inom sjukvården. Den typ av kampanj som handledaren Åsa Melhus ägnar sig åt är knappast normal i seriösa vetenskapliga sammanhang. Det skulle vara av intresse att få se en undersökning av hennes bias.
När man bedömer den här frågan, skall man även ta i beaktande att upptäckten av att na-Ag kan kraftigt förstärka effekten av flera antibiotika (enl. de referenser jag nämnt tidigare) inte ligger i läkemedelsindustrins intresse. Silverpreparat har använts inom vården i säkert mer än hundra år och kan därför inte generera några patentinkomster. Det finns alltså ett ekonomiskt intresse att få bort silverpreparat från marknaden på samma sätt som industrin målmedvetet kampanjar för att få bort den över hundraåriga acetylsalicylsyran (Albyl, Magnecyl m.m.) från marknaden. I dess ställe marknadsför man betydligt farligare preparat som paracetamol och naproxen för att ta två exempel i en lång rad.
Det är tråkigt när vetenskap spårar ur på det sätt som skett i samband med den här doktorsavhandlingen. Tyvärr blir det allt vanligare att vetenskapliga arbeten påverkas av ekonomiska och andra vetenskapligt ovidkommande intressen. Kvar står frågan om det kolloidala silvrets faktiska nytta för vår hälsa? Sista ordet är långt ifrån sagt. Jag lovar följa frågan nu när jag sett hur infekterad den är, för att slå ner på felaktiga och överdrivna vetenskapliga slutsatser och försök att sopa verklig vetenskap under mattan.
http://antropocene.se/2015/may/mer-om-antibiotikaresistens-och-kolloidalt-silver.html
Några akademiska röster om disputationsskandalen…
Bo Zackrisson som är redaktör på 2000-talets vetenskap har intervjuat några personer med akademisk erfarenhet angående disputationsskandalen där Ingemar Ljungqvist som är chefsredaktör för samma tidning blev utkastad för att han ställde frågor till doktoranden Susanne Sütterlin.
Lars Bern som är teknologie doktor svarar att det självklart borde ha framgått att som alla metaller kan silver förekomma i olika kemiska föreningar med helt olika medicinska egenskaper och han förklarar:
En disputation är en offentlig tillställning där alla har rätt att ställa frågor som berör ämnet för disputationen. Handledarens agerande är givetvis helt oacceptabelt, på gränsen till skandalöst.
Dan Larhammar är professor i molekylär cellbiologi vid Uppsala Universitet och han säger att det är självklart att deltagare vid en disputation ska ställa frågor och tillägger:
Jag anser att Ljungqvists frågor var relevanta i sammanhanget
Lennart Sjölin är professor i organisk kemi vid Göteborgs universitet har aldrig varit med om att en frågeställare har förvägrats att ställa frågor. Han säger:
En disputation följer ett strikt schema. Jag har hållit 25-30 disputationer genom åren. Efter att opponent och betygsnämnd sagt sitt ska ordet lämnas fritt. Som ordförande får jag inte avsluta en disputation innan alla frågor är ställda. Så enkelt är det!
På frågan vilken roll handledaren har så svarar Lennart Sjölin:
Handledaren har ingen som helst roll vid disputationen