Argyria har aldrig uppstått till följd av elektro-kolloidalt silver 10 ppm som är den styrka av silver som oftast säljs till rening av dricksvatten. Det är till och med omöjligt. Nedan redogörs varför det är så.
Läkemedelsindustrin och dess silversalter…
På den tiden som läkemedelsindustrin sålde silverbaserade läkemedel så var det inte rent silver som de använde i sina produkter, utan de använde silversalter som silvernitrat och silverperklorat mm. I litteraturen så kallades även dessa produkter för ”kolloidalt silver” vilket kan leda till begreppsförvirring men det är inte alls samma produkt som dagens elektro-kolloidala silver som är baserat på rent silver, och som inte alls bygger på silverföreningar som tex silvernitrat.
Dessa gamla silversaltbaserade mediciner med silvernitrat var 30 000 gånger starkare än ett modernt 10 ppm starkt Kolloidalt Silver, det innehöll således 300 000 ppm. Dessa gamla medel innehöll dessutom så stora partiklar (200-1000 nm) att de kunde fastna i kroppen. Det krävs att minst 10 gram silver fastnar i kroppen för att det ska bli en färgförändring hos känsliga personer. Rena silverjoner har dock endast en partikelstorlek på 0.24 nm och fastnar därför inte i kroppen, utan utsöndras i hög takt.
För att få sig 10 gram silver så måste man dricka 1000 liter elektrokolloidalt silver 10 ppm. Om du tar 6 teskedar om dagen av detta kolloidala silvret så kommer det att ta dig 80 år. För att komma upp i en ackumulativ dos om 10 gram under 80 år så förutsätter det även att allt det silver som du intar också absorberas i dina vävnader. Det är emellertid känt att utsöndringstakten av silver är 90-100% per dygn. Du kommer således aldrig att kunna uppnå en ackumulerad dos på 10 gram – inte ens under en hel livstid på denna dos. Det är omöjligt! 6 tsk = 30 ml och är en helt säker daglig dos enligt WHO.
Källa: “Silver in Drinking-water, Background document for development of WHO Guidelines for Drinking-water Quality. http://www.who.int/water_sanitation_health/dwq/chemicals/silver.pdf
Ingen risk att bli blå som en smurf 
Vill man bli blå med elektrokolloidalt silver så får man ta en pensel och blå färg till hjälp…
Det är helt enkelt tre stora skillnader mellan silvernitrat och rena silverjoner:
- Partiklarna i de silversaltsbaserade läkemedelsprodukterna hade en mycket större partikelstorlek; 200-1000 nanometer jämfört med rena silverjoners 0.24 nm. De förra kan på grund av sin storlek fastna i vävnaden. Silvernitrat i fast form etsar sig in i huden vid kontakt och ger upphov till missfärgning med svarta fläckar och kallas därför lapis infernalis = helvetessten. Så fungerar inte rent silver, rent silver färgar inte av sig och etsar sig inte in.
- Förr så var den kolloidala lösningen 30 000 gånger starkare än det moderna elektrokolloidala silvret. Vi vet att toxicitet följer med dos. Ju högre dos desto större toxicitet. Om rent silver skulle fungera precis som silversalter så skulle dagens produkt vara 30 000 gånger mindre toxiskt. Men rent silver är känt att vara bland det mest icke-toxiska som finns, och passerar i stort sett helt inert genom kroppen, med en utsöndringstakt på 90-100%. Det kan således inte ske någon upptag som leder till en ackumulering som medför några men – inte ens på längre sikt.
- Förr använde man silverföreningar tex silvernitrat med kemisk beteckning AgNO3 istället för dagens Ag+ . Silvernitrat är helt enkelt ett helt annat ämne, med andra egenskaper. Silvernitrat är känt att vara toxiskt, frätande och har en tendens att tagas upp av vävnaden. Rent silver är känt att passera helt inert genom kroppen.
Det är skillnad på silver och silver…
Att silvernitrat är farligt betyder inte per automatik att silver är farligt. Vi kan ta en jämförelse.
Om man utsätter ett djur för HCN, så får man en en kraftig toxisk dos redan i låga doser. Att lägga skulden på något enskilt av de ingående ämnena (H=väte, C=kol, N= kväve) går ju förstås inte eftersom människan behöver dessa ämnen för att överhuvudtaget leva eftersom de ingår som komponenter i våra livsprocesser – utan det är helt enkelt det unika komplexet HCN som sådant som är farligt.
Vi kan ta ett annat exempel som kaustiksoda, NaOH. Bara för att kaustiksoda innehåller Na (natrium) så betyder det inte per automatik att allt som innehåller natrium är giftigt. Ta till exempel NaCl, natriumklorid, som är vanligt koksalt och som mycket viktigt för både människa och djur – så viktigt att vi till och med ger saltsten till våra husdjur. Det fungerar på exakt samma sätt med silver – bara för att AgNO3 (silvernitrat) är toxiskt så behöver inte rent silver (Ag) automatiskt ha den effekten. Det ser snarare ut som att det är som NaCl, det vill säga ett ämne som har en låg toxicitet jämfört med andra ämnen, och som vi behöver och har nytta av.
Det är endast läkemedelsindustrins gamla starka silversaltsbaserade medel som har gett upphov till argyri – inga argyriafall har orsakats av elektrokolloidalt silver
Här läser Giftinformationscentralen ur sin databas och berättar att den information som finns är att det bara är silversalter som har orsakat argyrifall…
Människor som ofta tar silverbaserade näsdroppar, eller liknande produkter kan erfara att deras hud får en gråaktig eller blåaktig nyans efter en långvarig exponering. Detta tillstånd, känt som argyri, karakteriseras som en generaliserad grå, blå eller gråsvart färgning av huden och slemhinnorna orsakad av avlagring av silver i huden. Detta beror vanligtvis på industriell exponering eller konsumtion av läkemedel som innehåller silversalt.
http://www.dartmouth.edu/~toxmetal/toxic-metals/more-metals/silver-history.html
Det är helt enkelt silverföreningar, silversalter och silverproteiner som förr lanserades av läkemedelsindustrin som är skadliga för kroppen. En dam som gjort just det, intagit silverbaserade näsdroppar, och därmed blivit grå är Rosmery Jacobs.
Vi ska här titta på några kända argyriafall och se vad de använde för silver – farliga silverföreningar/silversalter eller rent ofarligt elektrokolloidalt silver?
Rosmary Jacobs – använde silvernitrat kopplat till protein. Ett oerhört starkt och frätande silversalt
Rosemary Jacobs är ett känt argyriafall och det som Rosemary blev gråfärgad av är enligt henne själv orsakat av läkare. När hon på 50-talet var 11 år så började hon att ta näsdroppar CSP (Colloidal Silver Protein), som innehöll silver och som ordinerades av läkare och hon menar att om hennes läkare hade läst på i den medicinska litteraturen istället för på reklamen så hade hon inte sett ut så här idag.
CSP är baserat på silvernitrat som binds till protein för att silvret inte ska falla till botten. Silvernitratet i produkten var i en styrka uppemot 230 000 ppm och bestod av minst 1000 nm (nanometer) stora partiklar, vilket är extremt höga ppm och extremt stora partiklar jämfört med de 10 ppm och upp till 3 nm stora partiklar som återfinns i elektrokolloidalt silver.
Läs mer: http://www.rosemaryjacobs.com/rose2.html
Paul Karason ”Farbror blå” i USA – använde silverklorid (silversalt)
Paul Karason brukar av media tas upp som ett varnande skräckexempel för att avhålla människor från att använda kolloidalt silver. Paul har fått argyri genom att tillverka sin egen produkt, som han sedan drastiskt har överkonsumerat.
Källor som varit i kontakt med Paul konstaterar att han har bryggt sitt eget silvervatten och felaktigt blandat salt i vattnet för att snabba på processen. Saltet ökar ledningsförmågan i vattnet och tillverkningsprocessen går snabbare då. Men istället för en produkt bestående av rena silverjoner i vatten, så har han som resultat fått silverklorid i vatten. Silverjonerna reagerar nämligen med kloridjonerna från saltet, och skapar då silverklorid som är en silverförening vars partikelstorlek ligger kring 200 nm i storlek. I förhållande till silverjonernas ynka 0.24 nm, så är det väldigt stora partiklar det rör sig om.
Pauls produkt beräknas dessutom ha varit 100-200 ppm stark och han har i fjorton års tid, dagligen druckit ca 7,5 dl. Under dessa år så beräknas han ha konsumerat 35 gram silver i form av relativt stora partiklar – som genom sin storlek haft förmåga att fastna under huden. När man sedan vistas ute i solen så fotoreduceras silverpartiklarna på samma sätt som man framkallar en fotografisk film, de blir mörka och kan om de är tillräckligt många – ge upphov till en färgskiftning i huden. Denna kan upplevas som grå och rent av blå.
Utseendet till trots, så fick Paul en hel del positiva resultat av sitt silvervatten. Han konstaterar själv att hans magkatarr, bihålebesvär och reumatiska besvär försvann genom det kolloidala silvret:
”Because of some profound benefits that I had received from using it, like no more acid reflux, no more sinus troubles; my arthritis went away, he said.”
En TV-kanal kostade på Paul en komplett läkarundersökning och konstaterade till sin stora förvåning att han var fullständigt frisk på insidan. Alla provsvar var normala. Han hade med andra ord bara drabbats av en kosmetisk biverkning orsakad av den form och stora mängd med silversalt han konsumerat. Paul har fortsatt att använda kolloidalt silver, numera en produkt utan saltinblandning och i lite mer normala mängder.
Här berättar Paul Karason att han inte blev blå av att dricka sitt hemmagjorda kolloidalt silver utan han blev blå först när han började använda det utvärtes på huden. Detta förklarar Dr Oz med att när huden utsätts för solljus så etsar sig silvret in som en tatuering – samma process som fotoindustrin använde sig utav förr.
Silverklorid är ytterst svårlöst i vatten och fotokänsligheten gör silverklorid utmärkt att användas i fotografiska sammanhang skriver Wikipedia.
Om man därtill lägger att partiklarna var stora och därmed har en benägenhet att fastna i vävnaden och att han drack stora mängder och dessutom smetade en lösning med fotokänslig silverklorid på huden och sedan gick ut i solen… så är det inte svårt att förstå varför han ådrog sig argyri.
Argyri är enbart en kosmetisk biverkan. Man har inte funnit att argyri ger någon negativ hälsopåverkan i övrigt.
Blue Man – använde silvernitrat (enligt Bellevue läkarna som obducerade honom)
Människor med argyri utnyttjades på tidigt 1900-tal i missfoster-shower på cirkus. Den berömde ”Blue Man” som var en kuriositet i the Barnum and Bailey Circus var ett fall av argyri som var så pass avancerat att hans hans mörkblå hud såg ut att vara svart på avstånd. Hans tillstånd diagnostiserades via en obduktion 1923 efter att han blev sjuk och kom till Bellevue Hospital i New York City och dog. Hans argyri ses som en av de svåraste fall som har beskrivits i medicinsk litteratur. Bellevue läkarna misstänkte att ”Blue Man”, en före detta brittisk officer hade fått sin berömmelse genom att inta silvernitrat. Han hade ca 80 gram silver i kroppen men han dog dock inte av sin argyri utan av lunginflammation. Den enda effekt som silvret verkade ha haft var att färga hans hud till anmärkningsvärd mörk indigo färg. “Bland de tungmetaller som kan deponeras i mänsklig vävnad, skrev Gettler, i sin rapport om fallet ” så är silver kanske den den allra minst toxiska.
http://scienceblogs.com/speakeasyscience/2010/04/21/the-blue-man-mystery/
Argyri är enbart en kosmetisk missfärgning, som inte ger några hälsoproblem i övrigt
Captain Fred Walters – använde silvernitrat
Ett annat argyriafall, Captain Fred Walters, som rekryterades till att bli den Blå Mannen i the Coney Island Circus på tidigt 1900-tal tog silvernitrat initialt för att behandla sin koordinationsrubbning och höjde så småningom dosen för att förstärka pigmenteringen så att han skulle bli mer framgångsrik vid cirkusen.
http://www.dartmouth.edu/~toxmetal/toxic-metals/more-metals/silver-history.html